Böneskrift – Af det olyckliga Swenska Fruntimret, til Almänheten; upsatt af Fru D**
|
| Ur Fruntimmers-Tidningar N:o 30–32 s. 233–238, 243-248, 251–254 1772 utgivare: Carl Christoffer Gjörwell den äldre. Ett omtryck av den 1770 utgivna skriften Det Olyckliga Swenska Fruentimrets Böneskrift till Allmänheten. |
Böneskrift
Af det olyckliga Swenska Fruntimret, til
Almänheten; upsatt af Fru D**[1].
Huru ömt talar icke en Thomas för Folket? Huru torde icke ock de brister, som beswära wårt Kön, redan til hälften hafwa warit hulpne, om någon tagit sig wår Sak så nära an? Men, som dessa nu synas komma til sitt högsta, och wi hafwa ingen Thomas, som wårdar sig yppa detta för Almänheten, äro wi förtwiflade nog, at stjäla oss fram i egna kläder; och ehuru de efter den almänna anstalten äro ganska illa skurne, tro wi dock ej, at de kunna ådraga oss mera spe och förakt, än wi redan äro underkastade.
Fabeln berättar, at Philomela miste sin tunga, på det hon ej skulle kunna klaga sin nöd; wi tycka oss äfwen hafwa anledning, at tro, det wår Upfostran, i mörker och okunnoghet, härrörer af samma orsak. Men war Nöden hennes Läro-mästarinna, at wäfwa Bokstäfwer, så är hon ock nu wår, då wi med klämda hjertan och tårefulla ögon uti en oskyldig enfaldighet, drista oss denna Frihets-tiden, at blanda wårt klago-rop med det Almännas.
Ifrån längre intil närwarande tider, hafwa wåra Kläd-Ordningar förorsakat Riksens Ständer många brydsamma öfwerläggningar, och tör hända emot deras wilja ofta borttagit tiden för angelägnare ärender. Den ringa Frukt, som desse Lagar werkat på wåra sjelfswåldiga sinnen, tör ock hädanefter förorsaka ledsnad i dylika mål hos Lagstiftarena. Men huru woro wi lycklige, om den tiden i dess ställe anwändes, at tänka på wårt werkeliga bästa. Den ringaste Undersåte får ådagalägga sina Beswär; böra då wi allena påläggas tystnad, då wåra oförätter ej gå ut på mindre, än wårdslösande af den halfwa delen utaf Människo-slägtet, ända til at blottställa wåra lif, ära och gods, för de swåraste öden? Det låter hårdt, och hwem wil til et slikt utförande emot oss göra sig skyldig? Men saken blir på följande sätt bewislig:
Wi stackare weta ej stort, men det erfara wi, at det naturliga lifwet ej bibehålles utan födo och kläder; wåra Föräldrar och Förmän förlora tilgång til sina behof, nu den ena här, den andra där, och när utkomst och Näringar förswinna, faller Hushåldningen af sig sjelf.
En ömsint Moder, som föder et Flicke-barn til werlden, har en onaturlig orsak, at önska det qwaft af dagsljuset. Wåra Bröder hafwa wid misslyckade Förslag den trösten, at på en främmande Jord söka bröd eller död; men hwarest wilja wi uslingar komma? Wi äro liksom dömde, at uti elände förgås inom Gränsen. Wi knota billigt öfwer ödet, som ej låtit oss födas af Torpare och Bönder. Wi blefwo då eftersökte, och undgingo dymedelst en stor del af oss den nöden, at förtwifla i blygsel och hunger. Wår utbudna Års-tjenst föraktas hos högre och lägre. Man misstror oss om de sämre sysslor, och sedan Pigor börjat bli antagna til Jungfrur, hafwa de äfwen i den delen tilstängt wägen för wår utkomst. Wåra händers werk afwisas med förakt man ifrån man, under det, at wåra nödtorfter ej wilja låta sig nöja med så magra swar, och skulle nöden twinga oss utom Dygdens gränsor, ledo wi et billigt förakt, och dymedelst förwärrade wårt tilstånd.
Det fordrades en wigare Pensel, at afmåla det elände, hwartil wanan blottstält en stor del af oss; men så litet är wår sak ansedd, at ingen Advocat wil föringa sig så djupt, och taga den på sina axlar. Wi drista oss därföre sjelfwe i al blygsamhet fråga: om wi allena äro stängde ifrån al omtanka uti den Almänna Hushåldningen? Hwad brott wi gjort, som betagit oss Barna-rätt inom Fäderneslandet? Eller om det är så litet bewänt med wåra fattiga lif, at wi med tålamod böra underkasta oss deras försmägtande?
Wi föreställa oss, at den, som i någon sak beswärar sig, tillika föreslår Hjelpe-medel; ty drista wi oss äfwen, som nu komma, at bedja om wåra lif, at föreslå medel til deras bibehållande. Beware oss GUD ifrån, at på minsta sätt wilja betunga Rikets swagare tilgång på Skatter. Wi äro intet så dumdristiga Tiggare. Landets Wäl är wår ögnasten; och med hwad nit önska wi icke, at få utgöra en del til dess nytta!
Wåra öron blifwa ej wande wid nyttiga och alfwarsamma saker, men händelse-wis hafwa wi hört, at Riket är i saknad af närande Lemmar. Här säges i brist af Arbetare wara mycken illa häfdad Jord, och många nyttiga fält aldeles obrukade. Til wår olycka äro wi för späda, at i den delen gagna oss och Landet; men mån ej et byte skulle stå, at förmoda? Den styfwa och starka Bond-drängen kunde ju blifwa wid Plogen, och lämna oss Sy-nålen tillika med många andra lätta Werktyg och Näringar i fred? Kan det wäl klagas öfwer Folkbrist i et Land, där grofwa och starka Karlar bestrida sådana lätta sysslor, som kunde och borde blifwa en rikelig utkomst för alla fattiga och behöfwande Fruntimmer? Nu hindras de förra ifrån Landets ädlaste förkofring, under det, at de sednare i fattigdom och sysslolöshet försmägta. Wi lämna i wår enfaldighet til Almänhetens wisa ompröfwande, huru många Näringsgrenar af oss kunde bestridas, och töras ej sjelfwe gifwa Förslag däruppå, af frugtan, at reta för många Skrån emot oss.
Mån, för de hederligare af wår Kön, Kloster-Inrättning kunde wara skadelig uti et Land, där en uplyst Religion regerar? Kunde et wäl inrättadt Barnhus inom få år komma til stadga, hwarföre skulle man intet hos ädla sinnen göra sig samma hopp om Tilflygts-hus för Fruntimmer af Stånd, som nu flyta kring Landet, likt watnet om stenar? Många behöfwande och hederliga Fruar skulle med glädje åtaga sig Öfwer-inseendet, många wackra Slögder därifrån komma Riket til nytta, många Barn där få en skickelig upfostran för lindrig afgift, och Riket til slut få glädja sig öfwer sina wisa anstalter på samma sätt, som en Moder öfwer sina wältucktade Barn.
Til dåraktig och skadelig kärlek för oss äro wåra Herrar snart nog bewekte. Ack! at så wisst wårt werkliga bästa wille röra deras hjertan, och wi arma fingo blifwa wid lif, så länge GUD och Naturen det medgåfwe.
Huru wår Ära är uti et lika äfwentyr, utwisar wårt almänna förakt. Ingen Satyrisk Skrift hade någon smak, om wåra Försmädelsers salt wore utelämnat, och hwad behag hade de unga Bussarnes Sällskap, om wi ej utgjorde ämnet til deras samtal? Men detta blir dock ingalunda orsaken til wår klagan; wi gifwa dem al rätt, at häkla wåra swagheter. Wi erkänna dem sjelfwe med blödande hjertan, och medgifwa, at de äro alt begabberi wärde. Men det blir alles wår ödmjuka begäran, at det wisa och starkare Könet, må uptänka och anstalta om tilförlåteliga medel, huru wår weklighet i tid må afböjas, och wi således blifwa skickelige til de wigtiga ämnen, Naturen oss utsedt.
Den försigtiga Trägårds-mästaren wårdar aldramäst de späda Plantorna, wäl wetandes, at han utom deras flitiga skjötsel förlorarhoppet om en god Frukt. Wi understå oss äfwen hysa den förmätna inbillningen, som skulle wi både gagna och fägna Människo-slägtet med wåra Dygder, om någon gjorde sig beswär med wår upfostran. Wi wäxa nu så tilsägandes up, som et ogräs; wår Själs ädla egenskaper blifwa i brist af ryckt förqwafde, och wårt medfödda fördärf tager på slutet en sådan stadga til sig, at det skadar både oss, och til wälförtjent straff wåra missundsamma Ledare.
Äro wi då Jordens Styf-barn? Hwarföre skal Wisdoms-mjölken ryckas undan wåra munnar? Det ser ut, som borde wi twingas, at fylla wår toma själ med lappri, på det wi måtte tjena wåra Herrar til et både dem och oss högst skadeligt begabberi, och slutligen til at med wår fåkunnighet och wåra fel fördärfwa den andra hälfen af Människo-slägtet, äfwen som hela den Stam af Människor, som af oss undfår sina lif.
Wi begära ingalunda, at med lystna ögon titta in i de Lärdas hemligheter; wi lämna gärna dem, som wederbör det beswäret, at fylla sin hjerna med Theoretiska Wetenskaper, och åstunda inga andra insigter, än dem wi med al nit kunna werkställa, och dymedelst göra oss nyttiga til de skyldigheter Naturen oss pålägger, och en Fenelon, uti sina Tankar om unga Fruntimmers Upfostran, nog wäl och omständeligen utwisar.
Wi wänte oss det swaret, at Almänheten kastar inga hinder i wägen för en god wilja: och at hwar och en har frihet upfostra sina Döttrar efter behag; men så wida wi utgöra hälften af Människo-slägtet, och hafwa ofta wist, huru wårt oförstånd och otyglade begär åstadkommit willerwalla så enskilt, som almänt; tyckes billigheten fordra, at almänna Stadgar och Lagar borde tämja den obändiga wanan, och wi uti skickeliga Läro-hus ifrån spädare åren undfå de Wetenskaper, som kunde gagna oss och hela Landet? Wåra ömsinta Förmyndare skola då sjelfwe få upbära Frugten af sina wisa anstalter; ty wi skola ingalunda blifwa af de slags Lärdoms-Fruntimmer, som likt wäderblåsor, med sin sköna färgor, pråla och förswinna; utan wi skola bära dem en rik skörd, af förnuftig Hushåldning, smaklig föda, wäl upfödde och artade Barn, enig och ljuflig sammanlefnad, samt et troget och ädelt bistånd i nöd och lust, och omsider, medelst inbördes upmuntran, göra dem följe uti en säll Ewighet.
På detta sättet utbedja wi oss wård om wår Ära, och medel emot dess förklenande; wi skole sedermera med glädje öfwerlämna wår smak för bjäfs och granlåt til behag-sjuka Sprätthökar, hwilka äfwen sjelfwe omsider torde flatna för sig, när de få se, huru ämnet för deras dårskap förbytes i Dygd och stadga.
Wårt wälfångna Gods står ej heller i mindre fara, Penningar och Ägodelar hafwa wi intet; ty de få, som det äga, finna ingen orsak, at instämma med oss i denna Böneskrift. De föras ännu på Lyckans wingar, deras fel äro skylde, och deras Dygder äga en dubbel glants. Men wår fattiga förmåga består uti de små behagligheter, som den medlidande Naturen förunnat oss, lika som til Talemän för wår lycka. Det är wår enda Lott, hwarföre få wi ej äga den i fred för Röfware? Kan någon denna tiden wara olyckligare, än en wacker Flicka? Ögon, nät och snaror äro stälde för henne på alla sidor, och i sin ungdom må hon billigt liknas wid en uti en Örtegård nyss utsprucken Blomma; hwilken Åskådarena täfla om at få afbryta, endast för, at så mycket snarare få trampa dess förwissnade blad under föttren.
Ack! at Tidehwarfets seder måtte upwäcka dygdiga hjertan, til någon Författnings påtänkande emot denna tjufnaden, som synes mer än wanligt tiltaga.
Wi nödgas fråga: om då Oskulds-dygden intet mera är någon Dygd? Eller om wår uplysta tid funnit henne af så litet wärde, at de fördömt hennes werklighet til billtog, under det, at likwäl hwar och en är beställsam, at pråla med dess namn?
En Påfwe i Rom Sixtus 5:te säges dock i Forntiden hafwa funnit henne så nödwändig til ordningen i Landet, at han inom kort tid försedt henne med en säker förmur, och omsider fått fägna sig af det intryck, hon gjort på alla andra Seder.
Det ser ut, som wåra Swenske Ynglingar borde sysselsättas med Moraliska Studier endast för, at i Manliga åren famntaga skuggan därutaf; ty deras oseder ifrån bättre til sämre hafwa nu et obehindrat lopp, och dageliga förfarenheten wisar, huru deras weklighet i begärelsernas tyglande förer både dem och det swaga godhjertade Könet uti olycka och förakt.
Fåfängt lärer man wänta nyttiga fölgder af det Almännas bullersamma anstalter, så länge odygden med et almänt och belefwat bifall bortgrumlar Sedernas friska ådror. Wi drista oss ej, at anföra det helgade Witsordets torra sanningar, som innan kort tyckes gå i fara före, at mista sitt Burskap i det uplysta Swerige. Men det spå wi, at när nöd och samwete förr eller senare bortrycker begärelsernas falska dock ifrån wåra hurtiga Fruntimmers-Hjeltars ögon, lära de få styggas wid sin egen skapnad.
Oss hedra de med många wackra Titlar, och ibland annat kalla oss för behagsjuka Fjollor; men komma ej ihog, at de just i den delen äro wåra mycket nitiska Läro-mästare; ty wi kunna näppeligen skilja höger ifrån wänster, förr än de hopetals beswära sig med, at upblåsa wår inbillning med egit tycke; och medelst detta tjusande giftet förskämma alla goda böjelser, och oftast göra en wältänkt och ömsint Moders möda til intet.
Det synes, som wi endast woro skapade til gycklan; ty så snart wåra Herrar träda in i Frustugan, afkläda de sig alla de prydliga egenskaper, som tilhöra en odödelig Själ; och wi lämna sjelfwe til Almänhetens granskning, hwad nytta wi kunna hafwa utaf en hop Dårars sällskap. Den, som denna tiden betraktar wåra Samqwäm med alfwarsamma ögon, föreställer sig et Dårhus, och får en billig wämjelse til det Mänskliga eller så kallade Förnuftiga Slägtet. Det förekommer oss nog twetydigt hos det wisare Könet, at de med så mycken nit söka, at beröfwa oss wårt förnuft, och likafullt åstunda förnuftiga Hustrur, och klaga öfwer deras brist i Landet. Hwad skulle man säga om den Bildt-huggaren, som illa til-yxade et Beläte, och sedermera wredgades däröfwer, at det ej sjelf skapade sig bättre.
Wi hafwa redan anfört, huru wi ej wänta oss annat, än åtlöje öfwer wår dristighet; men det bryr oss intet. Wi äro infödde och tro oss äga rättighet, at klaga wår nöd; hälst nu, när wår wälfärd synes wara den endaste, som är glömd af Almänheten. Wår tid har warit fruktsam nog på anstalter, hwarföre förgätes då den nytta, som hälften af Människo-slägtet borde åstadkomma i Riket?
Det sämsta Handtwerk har sina underwisningsgrader, men wi allena pockas, at fullgöra många stycken, utan at däruti få den minsta insigt.
Hwarföre skal Qwinno-Könets Ungdom anwändas til annan underwisning, än den de en gång, wid en Hushåldning komma at nyttja? Är det då så litet bewänt med den Wetenskapen, at det ej kommer så noga, om tid och kostnad i längden däruppå förspillas?
En olärd Arbetare har den ursägten för sig, at han ej lärt på sin Konst; men af en Hushållerska eller Mamoder fordras oftast en fullkomlig redogörelse, så snart hon begifwit sig i det Ståndet; och ehuru man betagit henne alla medel til insigt däruti, får hon allena bära skulden får sin oduglighet i så wigtiga göromål.
Borde den Wingårdsmannen anses för slug, som natt och dag arbetade i sin Wingård, at samla många och goda Drufwor, endast för, at fylla sitt Win på skämda och orena käril? Och hwad skal man sluta om den lilla almänna omtankan, at wåra herrar så oförsedt lämna Frukten af al sin möta i wårdslösa Hustrurs händer?
Hwad lön har den stackars Åkermannen för sin tunga möda, om han får et osmakligt Bröd och et osundt Dricka på bordet? Och huru kan Hustrun allena beskyllas, när de widtagne anstalterna lämnat henne handlöst?
Wi erfara sjelfwa, at wårt denna tiden så angelägna Fransyska Språk kryddar ingen Såppa, ej heller tjenar til någon mera gällande underwisning för wårt Tjenste-folk, som äro Swenska; men wi beklaga alt för sent den tid och kostnad, som på en oss så onyttig sak blifwit anwänd. Hwarföre inrättas inga Hushålds-Skolar på sina ställen i Riket? Mån de i nytta och wärde ej torde en gång swara emot dem, som nu öfwa Flickor i Nipper och Granlåt? Här är med rätta ingen brist på Universiteter för wåra Herrar, men ingen kommer ihåg, at al den kunskap de där få, och al den inkomst de därmed komma at förwärfwa sig, lämnas en gång, tör hända, uti et wettlöst Fruntimmers händer; och blir således hans Ungdoms möda krönt med en bitter framtid.
Hwarföre få wi ej ockra med wåra pund? Hwarföre inrättas här inga Fruntimmers samfund? Mån intet wår wetenskap blir beslutet af andra? Och skulle intet en Skola af kjäcka Fruntimmer sätta mod och lust uti de unga, at häldre täfla om företrädet i Hushålds-rön, än nu, at wara de yppersta i Mode och Granlåt? Och mån intet et litet omissbrukat Ordens-teckn ibland de mäst förtjente, skulle föranlåta de öfriga, at däruppå sätta mera wärde, än på den wanliga fåfängan? Almänheten klagar wäl öfwer wåra dårskaper; men så länge de få äga et obehindrat lopp, och mera befordras, än afstyras, är fara wärdt, at de på slutet förorsaka rubbning i hela Urwerket.
Hwem wil missunna de förmögna Borgare-Döttrarna, at likt Hof-Fröknar anwända Guds dag til utomordenteliga prydnader? och wore önskligt, at ingen annan olägenhet däruppå fölgde, än den willerwalla, som yppar sig Stånden emellan; men det är fruktan wärdt, at saknaden af Forntidens kjäcka Borgare-Hustrur och goda Boqwinnor, samt så många händers anwändande til fåfänga, en gång förorsaka Riks-kroppen en frätande Kräfweta, om snar och försigtig hjelp ej emellan kommer; i synnerhet, som denna smittan redan utbredt sig til större delen af Små-Städerna I Riket.
Wår rätta Heder blir obarmhertigt förbytt; Dygd, Snällhet och Hushålds-wett säges tilförene hafwa warit Swenska Fruntimmers rätta Prydnad; men nu består den uti et högst förakteligt Kläde-prål, som likt en Hufwud-sak sysselsätter tankar och händer hela dagen, endast för at sluta med honom sin werklighet; och warandes alt detta en fullgiltig påfölgd af wår härliga upfostran.
Så gå då, wåra bedröfwade Hjertans enfaldiga Tolk, och underkasta dig wårt wanliga öde; men säg dem, som häruti sakna både slutkonst och wältalighet, at Reglor äro främmande för det Swenska Fruntimret, som endast är namnkunnigt för at skrifwa ifrån det ena hörnet til det andra. Wi förmoda och hoppas likwäl i wår oskuld, at något rättsinnigt Hjerta gifwes i wår Almänhet, som likt en ömsint Fader ej uppehåller sig med, at granska sina Barns Bönesätt, utan hastar sig, at räcka dem sin nödtorft.
Ingen lärer göra oss den Hedren, at begära Plan til wåra Förslager; den Bygg-Herren wore ej heller klok, som tog en klåpare til Grundläggare. Wi skatta oss lyckliga nog, om denna wår ödmjuka Böneskrift undgår de Potuaniska Förslags-makares öde, at blifwa qwald i glömska. Hade Drottning Disas nyttiga Förslag antingen blifwit förkastadt, eller i sin första oformlighet werkstäldt, så hade hennes Äre-minne snart slocknat, tillika med de lif hon wille rädda.
Såsom det swagaste Kärilet, som är med mindre wishet och förstånd begåfwadt, än Mannen, få eller kunna wi ingen ting företaga; men det låfwa wi: om inga Författningar tagas til wår rädning, at wi skola göra skäl för det namn wi fått, at wara och blifwa beswärliga Nödwändigheter; och blir det således så äfwen wåra Herrar Förmyndares egit wärsta, at så hafwa wårdslösat.
- ↑ Denna Böneskrift är wäl tilförene, och särskilt, tryckt (Stockh. i Kgl. Finska Tryckeriet, 1770, 8 sidd. i 4.) men förtjenar, både som et Swenskt Original, och för dess märkeliga Innehåll, et rum i dessa Tidningar.